utkast: 20 maj 2014

Söndagen den 28e april 2014 började allt. Det har egentligen pågått ett tag och jag och min ex värdmamma har aldrig riktigt kommit överens helt. Jag har i alla fall undvikit det och låtsas att det kanske skulle bli bättre. Denna söndags kväll satt i jag i alla fall och kollade på en tv-serie till ett research projekt i engelska. Klockan var 9:30 pm när jag fick ett meddelande från min värdmamma på facebook. "Kollar du på film på datorn? Internet att jättelångsamt." Jag svarade då "Ja, men det är läxa men jag kan göra det imorgon." Lite snällt tyckte jag att jag skrev. Då svarar hon "Get off. Datorer ska vara i hallen klockan nio. Jag försöker jobba." Jag - "Okej. jag trodde inte det gällde om det var läxor" Hon - "Du hade hela dagen." Jag blev lite småsur över hur arg och rude hon lät och la min dator utanför dörren och gick och la mig.
 
Nästa morgon träffade jag henne inte innan skolan och innan min första lektion får jag meddelandet "Jag vet att du är arg på mig från igår. Hur som helst, du är fortfarande ett barn. Om du vill fortsätta bo hos oss. Punkt. Jag skulle föreslå att du borjar sköta dig bättre, för ingeting är lovat. Jag ska prata med organisationen idag."
Jag svarar - "Jag förstår om datorn men förutom det, vad behöver jag sköta mig bättre om? Jag är lite förvirrad, och prata med organisationen om vad, byta familj?"
 
Första veckan av softboll gjorde jag något som jag vet var dumt. Men det var fortfarande, kan jag tycka, ett tonårs-move som vilken tonåring som helst hade kunnat göra misstaget. Det hade gått två dagar av softboll så jag bestämde mig för i skolan att skriva upp mig utan att fråga först. Tänkte ju endast på pengar och jag betalar ju själv, tänkte inte alls på att jag skulle behöva skjuts varje dag. Berättade för henne samma dag efter skolan och hon satt tyst i typ tio minuter sa jag visste att hon var arg. Till slut sa hon "Jag är inte arg, jag bara tänker". Okej tänkte jag lite lättat.
Tre veckor efter det satt jag i köket när hon lagade mat med värdpappan. Hon var arg på min värdlillebror och tog ut det över alla. Hon spottade då vid något tillfälle ut att hon var förbannad över det där med softboll. Jag trodde vi var över det och var jätteförvånad. Jag sa nånting tillbaka med lite för bitchig attityd och gick upp på mitt rum. Hemlängtan kommer alltid vid konflikter. Jag tog på mig massa kläder och gick ut på en promenad. Ett steg utanför dörren och tårana började rinna. Gick i nästan över en timme och grät lika länge, och högljutt kan jag tillägga. Tur att jag bodde mitt i ingenstans. Min värdsyster och hennes pojkvan råkade åka förbi mig och stannade med bilen och frågade om allt var okej och jag började gråta annu mer. De kom ut ur bilen och kramade mig länge. Hur som helst, tror inte vi pratade om det mer. Hon sa förlåt nästa dag för att hon tog det ut över mig och jag sa förlåt över mitt misstag med softboll och jag trodde allt det var förbi.
 
Det hon menade i meddelandet då, med att sköta mig bättre, softboll misstaget ingick där varpå jag blev ännu mer förvånad då jag trodde vi var helt klara med det eftersom jag hade sagt förlåt flera gånger och vi hade redan pratat om det. Hon svarade efter mitt senaste meddelande,
"Sara, jag har sagt till dig tidigare att jag vet vad du kännar och vad du tycker om mig och jag uppskattar det inte. Så vitt jag vet, om du tycker jag är en bitch så kan du dra. Jag försöker göra allt du vill och det blir slaget i mitt ansikte med din resentment mot mig. Om folk inte kommer överens i mitt hus så pratar man om det. Jag behövde få lite gjort igår kväll och det var därför jag sa åt dig att gå av från internet för det är jättelångsamt när man kollar på film. Och jag är ledsen om det var din läxa men det skulle du ha gjort way before bedtime. You can find someone else to bring you home from practice tonight. I'm done picking you up."
 
Jag svarade inte på de har meddelandet och var jätte nära att gråta mitt i block ett och kunde inte hålla tårarna tillbaka så jag gick ut i korridoren och då kom tårarna ofrivilligt. Sprang in i min gamla dramalärare i korridoren och hon är världens bästa person att prata med och hon drog ur mig allt som hade hänt. Kan även tillägga att allt som min värdmamma hade skickat, skickade jag på viber till mina föräldrar och de blev förstås riktigt oroliga och framförallt arga. Det var ju pinsamt hur mycket jag grät men dramaläraren tog med mig till kuratorn så jag fick berätta vad som hänt. Pratade även med min värdsyster och mina två närmsta vänner. 
Svär att hela skolan visste vad som hänt och nästa dag fick jag reda på att alla trodde jag hade blivit utkastad. Kul hur mycket folk pratar i en småstad.
 
Hos kuratorn ringde jag min lokalperson som jag pratade lite hysteriskt med medan tårarna fortfarande rann. Hon blev otroligt förvånad då jag pratat med henne varje månad i åtta månader och jag hade sagt att allt var bra och då ska jag berätta för er att hemma i Sverige, innan jag åkte, sa organisationen att det var man själv som skulle ändra sig cirka 95% och att man själv skulle anpassa sig i familjen och det var den enda anledningen till att jag aldrig sa något. Jag tänkte att "det blir nog bättre" och "jag måste nog bara vänja mig" men jag sa till henne att nu hade jag fått nog. Jag ville flytta, det visste jag då. Min lokalperson berättade då att vi måste ta det steg för steg och att vi måste backa lite. Alltså, första steget, prata ut. Usch. Nej tack. Jag ville aldrig träffa den där personen igen som skulle vara min värdmamma, nej, hon förtjänar inte ens att bli kallad värdmamma, utan jag kallade henne min värdperson.
 
Min lokalperson hämtade upp mig efter skolan och vi satt i hennes bil ett tag och bara pratade om alla konsekvenser om jag skulle flytta och allt som behovde göras för det.
Föresten kan jag ju tillägga att jag hade sammanlagt sju personer som sa att jag kunde bo hos dem. Vilka underbara personer jag har träffat här. Min nära vän kollade med sina föräldrar och de sa att jag fick bo hos dem min sista månad. Jag blev överlycklig men det var ju fortfarande ingeting som var bestämt. Efter att ha pratat i bilen så åkte vi "hem", just då i den stunden kändes det inte som mitt hem och jag ville inte gå in där. Alla mina saker var där men jag kände mig inte välkommen. Jag har aldrig känt mig så obekväm någonsin och jag skakade bokstavligen. Min lokalperson märkte det och tog min hand. Min ex värdmamma måste jag säga, är den minst vuxna vuxen jag någonsin mött. Hon betedde sig, enligt mig, riktigt illa under det har mötet. Vi pratade länge och allt slutade "bra" tänkte jag men jag hade en knut i magen fortfarande. Jag vaknade med en knut i magen och hade kvar den hela dagen.
 
Pratade med kuratorn om att det inte kändes bättre och pratade även med mina föräldrar i telefonen innan skolan. Jag skulle låta det gå några dagar innan jag bestämde mig för något. Allt hände måndag och på fredagen bestämde jag mig. Redan på tisdagen berättade jag för min värdmamma om knuten i magen och att jag fortfarande inte visste om jag ville bo kvar. Alltså, på fredagen ringde jag min lokalperson och gav henne uppgifterna till min väns familj och de påbörjade the background check av familjen. Den kvällen började jag packa lite smått utan att det skulle märkas, eftersom familjen inte visste. Jag var inte hemma på fredag eller lördag och träffade inte min ex värdperson förrän söndag morgon. Pre-departure mötet var det då. Morgonen började bra men efter mötet drog hon mig åt sidan och frågade hur jag tänkte. Efter en stunds pratande bestämde vi oss för att jag skulle flytta. Alls kändes bra just då. Jag kände en lättnad och vi hade liksom kommit överens och inte bråkat om det. När vi var i bilen frågade hon "Känner du dig lättad nu?" "Ja" svarade jag och det var som att jag kände att det gjorde ont i henne. Trodde mest att hon frågade för att hon också var lättad men när jag frågade hur hon kände sa hon "Jag skulle kunna spy". Har aldrig känt mig mer ovälkommen förrut. Den kvällen packade jag och umgicks med syskonen. Innan jag umgicks med syskonen berättade vi för värdpappan varpå han sa att jag var självisk, men att det var mitt val. Självisk. Hatar det ordet. Det gör lite extra ont eftersom det var en utav anledningarna till att jag inte bytte familj redan i november eftersom jag inte ville lämna mina fina värdsyskon. Jag åt ingen middag den kvällen och ingen frukost nästa morgon. Värdmamman märkte det och sa "skyll inte på mig", varpå jag svarade att det gör jag inte. Jag kände liksom att jag inte ville äta deras mat längre. Jag kände att jag inte hade rätten att göra det längre. Jag gick till skolan och efteråt packade jag det sista och så kom min lokalperson för att hämta upp mig. Ex värdpersonen hade inte kommit hem än så hon fick inget hejdå. Vi mötte hennes bil på vägen ut ur the neighborhood och lokalpersonen frågade om jag ville åka tillbaka. Jag tänkte ett tag men till slut sa jag nej. I'm done. Jag orkar inte mer. Jag vill inte se henne igen. 
 
På facebook i flera dagar efter skrev hon saker om mig som inte nödvändigtvis var elakt men inte riktigt snällt heller. Hon skrev saker som "Kolla på allt jag gjorde för dig. Jag gjorde allt det här för henne och hon bara drog. Hon är så självisk." I en kommentar skrev hon "det handlar bara om ett bortskämt barn som får som hon vill och förstör relationer på vägen." Då fick jag nog. Jag ville inte ha kontakt med henne över huvudtaget. Skulle ta bort henne på facebook och insåg att hon redan tagit bort mig. Planen var egentligen att mina föräldrar skulle få träffa henne när dem väl kom över till oss men i den stunden bestämde jag mig för att hon inte var värd att träffa mina föräldrar. Om mina föräldrar kommer hela vägen över hit så vill jag att de ska få umgås med min nya, fina värdfamilj.
 
Igår tog jag kontakt igen med min gamla värdsyster för att fråga om en tjocktröja som jag tycker om väldigt mycket som jag hade glömt där. Den var ungefar två månder gammal och ja, gamla värdpersonen skrev tillbaka genom dotterns facebook att hon har lämnat in den tjocktröjan och min snowboard till en secondhand affär. Kul. Det som jag betalat för och absolut inte hade en tanke på att ge bort. Fy fan vad dålig stil. Blev så himla arg. Slängde mobilen i golvet. Som tur är här i amerika så har man ju heltäckningsmatta så den gick ju inte sönder(mer). 
 
Så det är min historia om hur det kan gå fel med en värdfamilj. Jag önskar nu när jag äntligen bytt, att jag hade bytt tidigare. Jag önskar att jag hade litat på magkänslan redan från början och inte trängt undan det. Jag mår jättebra i min nya familj och något som slagit mig är att innan jag flyttade så längtade jag mer hem, jag var mer spänd på att åka än vad jag är nu. Nu vill jag stanna. En månad med min nya värdfamilj är alldeles för lite.
 
Jag har lärt mig saker det här året. Innan jag åkte visste att jag skulle ändras, eller jag hoppades det. Jag ville ändras. Jag ville bli en bättre person, mer erfaren, starkare och mer självständig. Det är precis det jag har blivit. Jag är starkare, jag har liksom inte haft något annat val än att vara stark när det har blivit svårt. Jag är klokare och mer mogen. Jag har lärt mig att hantera konfliker, eller jag är i alla fall på vägen till att veta hur man hanterar dem. Jag har alltid varit rädd för konflikter har jag insett, jag har bara aldrig velat erkänna det. Mest för mig själv än andra. Jag ångrar kanske att jag inte bytte familj tidigare så jag kunde ha en längre och bättre tid med min familj nu, men jag ångrar inte hur mycket starkare och mogen jag blev i den har konflikten.
 
Grejen med den här konflikten var inte att något stort hände som gjorde att jag verkligen behövde flytta. Det var småsaker som både min ex värdperson och jag tyckte olika om. Vi är olika. Vi har växt upp på olika sätt. Hon och mina föräldrar har olika sätt att se på hur man uppfostrar barn. Hon tycker jag är bortskämd och det har jag vetat redan sen typ första månaden. Med hennes personlighet och min, visste jag redan från början att det skulle bli en utmaning, och vi försökte, i lite mer än åtta månader. Vi var starka, båda två. Jag skulle kunna skriva allt elakt som jag tänkt om henne och alla saker jag skulle kalla henne. Men, hon har redan sjunkit så lågt och jag ska inte sjunka till hennes nivå. Det har jag lovat mig själv och mina föräldrar. Jag är mer mogen än henne. Jag var den vuxna i hela den här situationen och jag har aldrig varit mer stolt över mig själv.
Allt och inget | utbytesstudent | |
Upp