utkast: 26 februari 2016
"Jävla ångest. Varför ska det vara så jävla svårt. Ska det verkligen vara så jävla svårt att prata med människor. Jag vet inte ens om det kallas ångest. Vad jag har hört så är ångest något man får ut tomma intet, något som är svårt att förklara och något som inte smyger sig på av en särskilt anledning. Jag vet ju varför jag känner såhär. Jag är obehkväm i sociala sammanhang med mycket människor. Vad är jag så jävla rädd för egentligen. Jag vet inte ens. Jag vet att jag inte kan umgås med nya människor utan att dricka. Kan inte ens umgås med folk jag känner om det är för många och för stressig miljö. Vad pratar man ens om? Varför måste man ens prata. Hatar kallprat, det är så meningslöst. "Vad gör du i livet då?" jag bryr mig egnetligen inte men det är så man gör för att bli socialt accepterad. Varför måste man prata med folk. Man har ingen kontroll över vad dem ska tycka om en. Egentligen bryr jag mig inte, tror jag. För SÅ bryg är jag nog inte. Blir verkligen bara SÅ obekväm. Fattar ni hur många sociala sammanhang man är tvingad att gå på i framtiden? Begravningar, bröllop, födelsedagar, middagar, konfirmationer, studentmottagningar och det är inte ens alla. Dessutom förväntas man hålla tal på många av dem. Fatta möten på mitt framtida jobb där jag lär sitta helt socialt handikappad och vilja spy pga det här. Vet ni hur det känns att skaka i fem minuter när ni räckt upp handen i klassrummet? Spelar ingen roll om ni sagt rätt eller fel svar eller om ni är säkra på det ni säger. Bara tanken av att alla stirrar på er nu och tänker på det ni säger och analyserar det och skapar en ny bild av dig pga vad du säger. Vet ni hur det känns att inte kunna sjunga på scen, även fast det är det bästa ni vet, eftersom ni vet att ni kommer glömma texten, skaka och sjunga så mycket sämre än ni kan? Ni vet pressen när man förväntas gå på studentkryssning och minst fem skivor under tiden innan ni ska ta studenten? Vet ni hur det känns att ha ångest inför jobbet och bli förskräckt för att få stå i kassan eftersom ni kommer möta så många människor som ni behöver prata med? Pressen av att gå ut när man fyllt arton. Folk som alltid frågar "vart brukar du gå ut?". Jag går inte ut. Då blir folk förvånade. Då är man mesig. Man är arton och går inte ut. Nitton till och med och går inte ut. Får ångest när vuxna undrar om man inte är trött och man är påväg att svara jo jag har aldrig energi när dem svarar sig själva med nej juste ungdomar är aldrig trötta ni kan ju vara uppe hur länge so helst. Nu var du allt fyndig. Det är ju absolut sant. Vi som aldrig går ut då? Vi som är trötta vid klockan sex på kvällen och helst vill vänta på nästa dag istället för att se allt som händer på snapchat och instagram och twitter och facebook. Vi som mår illa av att vara sociala och tvingas prata med folk. Jag är så svag. Sociala sammanhang är mitt absolut sämsta. Hur gör man? Hur får man kroppen att sluta skaka. Hur låter man inte som en sten som har sin första konversation någonsin. Vet ni hur det känns? Att vara introvert. Ni som vet. Vad gör man."